Slutsatser

Slutsats 1 

Från alla hålen i flaskan kom det ut vattenstrålar. Den största och starkaste vattenstrålen kom ut ur hålet längst ner, medan strålarna från hålen högre upp var mindre och svagare. Det beror på att trycket längst ner i flaskan är högre än längre upp i flaskan. Så är det eftersom antalet vattenmolekyler och andra partiklar som trycks ned på grund av tyngdkraften är högre längre ned i falskan än högre upp i flaskan. 

Slutsats 3 

Vi fyllde röret med vatten och täppte igen öppningen som var högst upp med ett finger. Det gjorde att vattnet inte rann ut ur öppningen längst ned. 

Vattnet rann inte ut röret på grund av lufttryck. När vi täppte igen öppningen högst upp skapades ett utrymme med luft mellan vattnet i röret och den igentäppta öppningen. Den luften skapar ett lufttryck som pressar vattnet mot att rinna ut ur den nedre öppningen. Men vattnet rinner inte ut ur den nedre öppningen, eftersom det finns ett tryck på vattnet även där. Vid den nedre öppningen så är det all luft utanför röret som pressas ned mot vattnet, det är luft som pressas ned av jordens atmosfär. Luftrycket på vattnet vid den nedre öppningen är alltså mycket större än luftrycket på vattnet inne i röret vid den tilltäppta öppningen, vilket gör att vattnet inte rinner ut. 

Om man skulle dricka ur röret skulle mängden vatten i röret minska. Det skulle göra att utrymmet mellan vattnet och den igentäppta öppningen skulle bli större. När man dricker formas det också luftbubblor som kommer transporteras genom röret till luftutrymmet. Då ökar mängden luftpartiklar i luftutrymmet, vilket gör att luftrycket där ökar. Luftrycket utanför röret är dock fortfarande större än luftrycket inuti röret, vilket gör att vattnet fortfarande inte kommer att rinna ut. 

Röret ser inte exakt ut som en fågels vattenrör, men den fungerar på samma sätt. Den höga delen av en fågels vattenrör är tillslutet, och högst upp i den höga delen finns ett utrymme med lite luft som skapar ett luftryck mot vattnet. Den låga delen av vattenröret är öppen, vilket gör att all luft utanför röret skapar ett tryck på vattnet i den nedre delen. Luftrycket på vattnet i den låga delen är alltså större än lufttrycket på vattnet i den höga delen, vilket gör att vattnet inte rinner ut. 

När en fågel dricker ur sitt rör så blir luftutrymmet i den höga delen större, och eftersom det tillkommer luft via luftbubblor som bildas när fågeln dricker blir luftrycket på vattnet i den höga delen större. Men trycket är fortfarande inte lika stark som trycket på vattnet i den lägre delen, vilket gör att vattnet fortfarande inte rinner ut. 

Slutsats 4 

När vi placerade aluminiumburken som innehöll kokande vatten upp och ned i burken med kallt vatten imploderade den. När man värmer vatten så får vattenmolekylerna en högre inre energi och börjar röra sig med högre hastighet. När vattnet börjar koka vid 100°C så förångas vattnet och blir till vattenånga. Vattenmolekylerna i vattenångan rör sig väldigt mycket och därför kommer vattenångan ta sig ut ur burken genom öppningen högst upp. Luften i burken hettas också upp, vilket gör att molekylerna i luften också börjar röra sig med högra hastighet. Då kommer även några av molekylerna i luften ta sig ut genom öppningen i toppen av burken. När man sedan placerar burken upp och ned i det kalla vattnet så kommer vattenångan i burken kylas ned och kondenseras. Då kommer trycket inuti burken vara mindre än trycket utanför burken. Det gör att luftrycket utanför burken pressar ihop den, och burken imploderar. 

Slutsats 5  

När vi värmde stavarna så blev aluminiumbiten varm nästan direkt. Inte långt därefter blev även kopparstaven varm. Glas och järnstaven tog dock mycket längre tid på sig innan någon av dem blev varma. Vi slutade hålla dem i långan när järnbiten började bli röd och glasstaven började smälta. Då hade järnstaven blivit lite varm medan glasstaven var halt sval.

Metallerna Aluminium(Au), koppar(Cu) och järn(Fe) blev varma först eftersom metaller är bra värmeledare. Värme leds genom föremål eftersom atomerna i materialet börjar vibrera med högre hastighet, vilket gör att de krockar med andra närliggande atomer och då förs värmen vidare. Metaller är bra värmeledare eftersom atomerna i dem ligger väldigt tätt och de innehåller många fritt rörliga elektroner. Metaller som leder ström bra leder även värme bra. Därför borde koppar ha lett värmen bättre än aluminium. Koppars värmeledningsförmåga är 398, medan aluminiums värmeledningsförmåga är 238. Anledningen till att aluminiumbiten blev varm före kopparstaven i vår laboration kan vara att den har en annan form än vad kopparstaven har. Den är platt och dessutom mycket kortare än de övriga stavarna. Det gör att värmen måste transporteras en kortare sträcka i aluminiumbiten än i de övriga stavarna. En annan anledning kan vara att någon annan grupp kan ha använt aluminiumbiten till samma laboration innan oss, vilket skulle gjort att aluminiumbiten redan var lite varm. Järnstaven blev varm mycket senare än aluminiumbiten och kopparstaven eftersom den är en sämre värmeledare. Järns värmeledningsförmåga är 80. Glas blev inte varm alls eftersom den är en mycket dålig värmeledare. Den värmeledningsförmåga som glas har är 1. 

En sak som kan ha gjort resultatet svårare att läsa av och därmed vårt resultatet mindre trovärdigt är att vi var tre personer som höll i de olika stavarna. Det kan göra att det blir svårt att uppfatta när en av stavarna blir varm. Olika personer har också olika uppfattningar om vad som är varmt, till exempel kanske en av personerna uppfattar staven som varm när man känner en svag värme från den, medan en annan kanske uppfattar staven som varm när man nästan bränner sig på den. För att få ett trovärdigare resultat skulle en person kunna hålla i alla stavarna, då skulle man lättare kunna känna vilken av stavarna som blev varm först och man skulle ha samma uppfattning om vad som är varmt till alla stavarna. Dock hade man varit tvungen att släppa alla stavar om en av stavarna blivit så varm att man brände sig. En annan lösning är att man innan man utför laborationen kommer överens om vad som räknas som att staven blivit varm.