Berättelse

Man kunde inte se skymten av den kullerstensväg som hon desperat letat efter i flera timmar. Men i den täta snön kunde man nätt och jämt urskilja några nästan översnöade fotsteg som avslöjade vart vägen ungefär gick. Det var tidigt på morgonen och solen hade precis gått upp över horisonten. Det visste hon, även om man inte kunde se den. Vid den här tiden på dygnet så brukade man inte höra ett ända ljud, inte ens den svala vinden. Men nu så hördes snöstormens onda viskande som knivar i hennes öron och hennes humör sänktes i takt med att tiden långsamt gick. Hon frös oerhört mycket och hon hackade tänder eftersom hon bara hade en tunn jacka och ett par låga gympaskor på sig. Det enda som kunde hålla uppe hennes svaga hopp var att hon kanske, eventuellt, skulle kunna hitta ett skydd som skulle hjälpa henne överleva den bittra kylan som smög sig på, innanför hennes tunna jacka, innanför hennas bleka hud, kylan trängde sig enda in i hennes ensamma själ. 

Hon började vandra i fotspåren som såg ut att vara gjorda av ett par förträffliga vinterskor. Kylan gjorde att hennes leder blev stela, men egentligen ville hon springa. Hon var livrädd att hon inte skulle överleva den här fruktansvärda stormen. En översnöad sten fick henne att ramla och hon började känna blodsmak i munnen. En hemsk känsla av hopplöshet som hon allt för väl kände igen smög sig på, den viskade till henne med sin sträva röst som verkade rista in orden på hennes hjärta och tvinga henne att ligga kvar i snön, tvinga henne att ge upp hoppet och dö. Långsamt insåg hon att hon inte skulle kunna hitta något skydd här ute. Det enda som hållit hennes hopp uppe var nu borta. Som bortblåst med kalla vindar var nu allt hennes hopp om att överleva och hon la sig ner i den tjocka snön för att invänta hennes gamla vän döden. Han hade varit nära att ta henne med sig allt för många gånger förut. Men nu skulle hon välkomna honom med öppna armar och låta honom bära henne till tryggheten i de dödas land. Men han kom aldrig. Han som följt henne som hennes egen skugga kom inte nu, när hon var redo att dö. Var det ett tecken? Ett tecken på att hon inte skulle ge upp hoppet riktigt än. 

Hon suckade och tvingade sig själv att sätta sig upp. En svag, skälvande, suck slapp över hennes spruckna läppar. Plågsamt ställde hon sig upp och försökte med stela fingrar skrapa bort snön som lagt sig på henne som ett täcke. Hennes händer höll på att förfrysa. Hon började med små staplande steg gå vidare. Fotspåren var helt översnöade så hon fortsatte bara åt det håll hon trodde att de hade gått. För att försöka skydda sig från vinden tittade hon ner i marken och stoppade händerna i fickorna. Det var därför hon inte såg att hon inte var ensam ute i stormen. 

En lång och kraftig man gick emot henne. Han hade tjocka vinterkläder gjorda av finaste material och han hade också ett par förträffliga vinterskor. Hon hade inte sett honom, men han hade sett henne. Han såg en smal figur med kolsvart hår som stapplade omkring i snöstormen. Hon var så liten och ensam att han, som annars brukade vara så känslolös, gick fram för att hjälpa henne. 

Han la en hand på hennes axel och hon tittade långsamt upp. Han fann sig stirrandes in i ett par blåa ögon som såg ut att vara lika djupa som havet och lika kraftfulla som en storm. De var så mäktiga och passade inte alls ihop med resten av hennes magra, svaga kropp. Hon tittade in i hans gråa ögon och kände värmen från hans hand på hennes axel. Någonting sa henne att den här mannen skulle föra henne i säkerhet. Så hon slöt lättad ögonen och föll bakåt. Han fångade med lätthet upp henne och svepte in henne i sin rock. Med raska steg började han gå genom stormen. Äntligen kunde hon känna värmen smyga sig in i hennes kropp och hon lät med glädje mörkret omsluta henne när hon föll i djup sömn. 

———————————————

Snöstormen hade inte avtagit i styrka när hon vaknade i en soffa. Det var inte varmt men hon frös inte ihjäl längre. Hon satte sig upp i soffan och såg sig om kring för att lista ut var hon befann sig. Soffan verkade stå i hörnet av ett hus som bestod av ett enda rum som var kombinerat kök, matsal och sovplats. Till höger om henne var ytterdörren och framför henne var en dammig köksbänk med en spis och ett litet, grönt skafferi. Mot väggen framför henne stod ett köksbord i trä som hon skulle få hundra stickor av om hon drog handen över det och bredvid det stod en liten stol. På väggen mot höger fanns en gammal eldstad där ingenting brann. 

På stolen satt mannen. En lykta stod på bordet och lös upp hanns ansikte, så hon för första gången kunde studera honom mer ingående. Han var lång och stark, armarna var kraftiga och ansiktet såg avslappnat ut. Näsan var stor och lite krokig och hans ögon, som hon hade upptäckt tidigare, var grå. Håret syntes inte för han hade en pälsmössa på sig. Han hade inte på sig sin rock för den var slängd som en filt över henne, men han hade tjocka kläder i flera lager. Mannen hade inte märkt att hon hade vaknat än. Men hon var rädd. Hon litade på honom med att föra henne i säkerhet, men vad skulle han göra med henne nu? Mannen vände sig mot henne och hans grå ögon mötte hennes blå. 

- Vem är du? Frågade han. Hans röst var ljus och passade honom inte alls. 

- Jag…har inget namn. Svarade hon ärligt. För hon hade glömt det.

- Men hur hamnade du i snöstormen? Han reste sig nu från stolen.

- Jag tänkte fråga samma sak.

- Men jag tänker inte svara förrän du har svarat.

- Då kommer du aldrig svara. Sa jag och blev tyst. Mannen suckade.

- Jag var på väg för att hämta ved och då stötte jag på dig. Sa han och la armarna i kors över bröstet. ett armband skymtade bland alla lager av kläder. Är du nöjd nu? 

- Jag var på väg till staden. Viskade hon, för hon kände igen armbandet. Men hon kunde inte minnas var hon hade sett det förut. 

- Till staden? Frågade han skeptiskt. Ingen kommer in i staden nu för tiden. Vad skulle du göra där?

- Det är inte viktigt. Sa hon och slet blicken från armbandet. Men bilden hade bränt in sig i hennes hjärna. Vad heter du?
- Harold. Svarade han. Men jag tänker inte prata med dig längre. För jag har saker att göra. Han tog på sig sin rock. 
- Så snart stormen har lagt sig får du gå och du ska glömma att du någonsin har träffat mig. Han öppnade dörren och en iskall - vind blåste emot henne. Harold gick ut, stängde dörren efter sig, och sedan var hon ensam. 

Hon kunde inte få bilden av armbandet, namnet Harold och de grå ögonen ur huvudet. Hon var helt säker på att hon sett det förut. Samma sak gällde Harold. De Blå ögonen hade startat en storm i hans hjärta. Känslan av hur de tittade på honom kände han igen var som helst. Han kände igen sättet det svarta håret föll över hennes axlar. Han visste precis hur det kändes och precis hur det luktade, även om han inte luktat eller rört på det. Allt med den här flickan var bekant, men ändå obekant. Han som hade haft de ögonen och det håret hade varit den totala motsatsen av vad hon var. Han hade varit Harolds sedan länge, döda själsfrände.