Tittel: Ur askan
Min bok är skriven i första person perspektiv, alltså i jag form. Det kan man se i t.ex den här meningen: Jag följde hans blick och såg att Mal rörde sig mellan soldaterna, talade med dem och rättade dem.
Där ser man att det är förstapersonsperspektiv för att det står ”jag”. Prologen och epilogen i boken är dock skriven i tredje person perspektiv. Det ser man eftersom att det inte står jag, det står istället flickan och pojken. Som i t.ex den här meningen: Sedan kom pojken till flickans rum en morgon och nekades tillträde av beväpnade vakter.
Berättelsen är skriven i dåtids perspektiv, det kan man se i t.ex den här meningen: ”Jag…har ingen aning.” stammade han.
Där kan man se att det står att han stammade, som i att han har stammat. Om det hade varit i nutid hade det stått stammar, som att han gör det just nu. Men när man läser boken så får man ändå en känsla av att det händer i nutid, fast det står i dåtid.
Prologen och epilogen är också skriven i dåtid. Det kan man se i t.ex den här meningen: Pojken berättade den här sagan och många andra för flickan. Där kan man se att det är i dåtid på grund av att verbet berätta står i preteritum (dåtids-form).
Berättaren är inte allvetande eftersom att berättelsen utspelar sig ur huvudpersonens perspektiv. Om hon inte vet vad som händer, så vet inte läsaren vad som händer. Man får veta vad huvudpersonens tänker och tycker och hur hon upplever situationerna. Det kan man se i t.ex den här meningen: Sant nog, tänkte jag bittert. Där kan man se vad hon tänker och tycker.
Prologen och epilogen är skriven i allvetande perspektiv, eftersom det inte är skrivet ur huvudpersonens perspektiv. Man kan se det i t.ex den här meningen: Det var bara en saga, men i vita katedralen aktade sig folk noga för att vandra för långt från passagerna nära de stora grottorna. Den som berättar beskriver då inte hur livet ser ut från huvudpersonens synvinkel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar